Den italienska invasionen av Etiopien 1935-36, ett blodigt kapitel i Afrikanska historien, var mer än bara en konflikt om territorium. Den representerade en strid mellan traditionella värden och kolonialismens grymma framfart. I mitten av denna turbulenta period stod den etiopiska kejsaren Haile Selassie I, en ikonisk figur som trotsade aggressionen med mod och diplomati.
Selassies historia är värd att utforska i detalj, då han inte bara representerade Etiopiens stolthet utan även inspirerade antikoloniala rörelser världen över.
En Kejsare Född
Haile Selassie I föddes Ras Tafari Makonnen år 1892 i den etiopiska byn Ejigras. Hans mor, Yehibzer Worq, var kusin till kejsaren Menelik II. Genom denna släktrelation fick Ras Tafari tidigt en insyn i det kejserliga hovet och utvecklade en djup förståelse för Etiopiens politiska landskap.
Meneliks regeringstid präglades av modernisering och utrikespolitiska framsteg, bland annat besegrandet av Italien i slaget vid Adwa 1896 - ett historiskt moment som skulle komma att spela en avgörande roll under Selassies ledarskap. Menelik II såg Ras Tafaris potential och adopterade honom, geande honom titeln “Dejazmach”.
Från Regent till Kejsare
Ras Tafari steg successivt i den politiska hierarkin och blev 1916 regent under den unge kejsaren Lij Iyasu. Iyasus konservativa hållning och pro-Muslimiska sympatier oroade många inom det etiopiska aristokratin. Ras Tafari, som var en förespråkare för modernisering och europeiska influenser, organiserade ett uppror mot Iyasu 1916 och tvingade honom att abdikera.
Därefter kröntes Ras Tafari till kejsare Haile Selassie I - “Tronens Mäktighet” - den 2 november 1930. Hans regeringstid inleddes med reformer som förbättrade utbildningen, infrastruktur och hälsovården. Han såg även till att Etiopien tog plats på den internationella scenen genom att bli medlem i Folksamhället 1934.
Den Italienska Invasionen
Italiens fascistiska ledare Benito Mussolini, med sina drömmar om ett italienskt imperium i Afrika, hade länge haft ögonen på Etiopien. Trots den etiopiska segern vid Adwa 1896 och den diplomatiska uppslutningen kring Etiopien, beslöt Italien att invadera landet 1935.
Mussolini motiverade invasionen med hänvisningar till kolonialismens “civiliserande” uppgift och påstod att Etiopien var ett bakåtsträvat land i behov av italienskt ledarskap.
Selassies Diplomatiska Försvar
Haile Selassie reagerade inte med våld utan valde en diplomatistrategi för att mobilisera internationellt stöd mot Italiens aggression. Han uppmanade Folksamhället att ingripa och stoppa invasionen, men hans försök möttes av nonchalans från europeiska makterna som var mer benägna att tillfredsställa Mussolinis expansionistiska ambitioner.
Selassies tal i Folksamhället den 30 juni 1936 är ett mästerverk av retorik och en gripande beskrivning av Etiopiens lidande under italienska bombardemanget:
"…Jag förväntar mig inte sympati, bara rättvisa."
Exil och Återkomst
Efter att etiopiska styrkor besegrades av den överlägsna italienska krigsmaskinen tvingades Selassie fly till exil. Han tog sig till England och fortsatte att vara en kraftfull röst mot kolonialismen och för Etiopiens frihet. Under sin tid i exil arbetade han aktivt med att mobilisera internationell opinion och stöd för etiopiska frihetskämpar.
1941, under andra världskriget, lyckades brittiska styrkor tillsammans med etiopiska motståndskämpar driva ut de italienska trupperna från Etiopien. Selassie återvände till Addis Abeba den 5 maj 1941 och möttes av jublande folkmassor.
En Arv som Lever Vidare
Haile Selassies regeringstid efter kriget präglades av ekonomisk utveckling och nationell försoning. Han fortsatte att arbeta för Etiopiens modernisering och plats på den internationella arenan.
Selassies betydelse sträcker sig långt bortom Etiopiens gränser. Som en av de få afrikanska ledare som motsatte sig kolonialismen under den tiden blev han en symbol för afrikansk självständighet och inspiration för antikoloniala rörelser världen över.
Haile Selassie I dog 1975 efter att ha ställts inför ett militärkupp. Hans arv lever vidare i Etiopien som en nationell hjälte och en förebild för ledare som strävar efter rättvisa, fred och självbestämmande.